Musik är allt - men det vet ni väl redan?
Förutom att att tunnelbaneresor skulle kännas oändliga utan Winnerbäck i hörlurarna (matte/engelska lektionerna likaså), mår man så bra. Visst gör man?

Jag har aldrig varit något stort fan av någon - förrän nu.
För tre-fyra år sedan var lycka att höra en låt jag kunde på radion, no matter what - och nu jäklar har jag the very best på iPod:en var jag än går, och känner lyckan från tårna ända upp i hårbotten!.
Undrar nu hur jag i helvete överlevde allting utan musiken.
När alla kunde var enda liten detalj om sin idol (som Karro och Westlife, hahaha!) nöjde jag mig med att veta att det fanns en Madonna & en Michael Jackson, liksom.

Vad jag vill få fram är, att musik är allt - och det spelar ingen roll vad man lyssnar på.
Visst är Winnerbäck kungen. Andra plats tar Moneybrother/Johnny Cash/Beatles/Joshua Radin/Jackson 5.
Ser ni? Artisterna/Banden jag gillar har ju en någolunda connection, men det hindrar mig verkligen inte från att då & då sätta på Shirley Clamp & sörja till hennes deppiga låtar - eller varför inte Ronan keating?!
Exakt - man ska inte skämmas över vad man lyssnar på, har jag lärt mig.

Jag älskar att jag kan relatera känslor & musik som inget annat. Hur många har nogon gång tänk att de känner igen sig i låttexterna? Ja, man kan väl säga att det är sån musik jag gillar - som man känner igen sigsjälv i.
Alltså ingen 50 cent för min del (no offense)

This is it for now: MUSIKEN ÄR ALLT!