Dagen har rent ut sagt, varit skit. Det började med en lång & stillastående rulltrappa vid mariatorget 07:45, och sedan har det bara fortsatt. Tre sega timmar med textkommunikation & en flumm-lärare som dock räddades av Anna Highman, dagens hjältinna, och så freaking psykologi. För att göra det lite värre hade vi spanskaprov som självklart gick åt helvete! Fanihelvetesjävlaskit!

Jag mår fan inte så jäkla bra som jag trott. Tror liksom att jag är kapabel till mer än vad jag egentligen är. Känner mig allmänt felplacerade men trivs samtidigt som fisken i vattnet. Hur ska jag ha det?! 
Har gått runt med en klump i magen hela veckan - och jag förstår verkligen inte varför. Kanske har det med skolan att göra. Kanske familjen, dansen, vännerna som försvinner eller mr.king.
Allt är upp-och-ner, ut-och-in.
Definera höstdepression åt mig. Is this it?

Det är nu jag behöver världens bästa, mer än någonsin. Eller varför inte låta mig fly Stockholmslivet för lyckan i skärgården? Lycka som i känslan av att inte behöva passa in, kunna göra vad som helst.
Nej. Nu är det ju så att Stockholm är staden jag måste vara i. Inte för att jag har bestämt det, utan för att skolan & familjen har en sån jäkla massa krav på allt som jag ska uppfylla för att inte verka efterbliven och allmänt dum i huvudet.

Har blivit påmind av världens bästa hela dagen. Först på textkommunikationen där vi skulle presentera oss och bland annat då berätta om en idol/förebild. Vems namn sa jag inte då?!
Och så på spanskaprovet (fanihelvetsjävlaskit-prov) där en del var att skriva en fri text om en betydelsefull person. Och om vilkas dagar i skärgården berättade jag inte om då, på en ganska krasslig spanska?!
Ja precis.

(Highman & jag vill represtentera Riddish Fjärdish på gymnasiemässan, hur gör man då?)

Jag måste bara berätta: dansen idag var kaos. Jag tänker fan sluta på riktigt nu. Det går inte längre!! Och alla bara skrattar åt mig och tror att det är ännu ett av mina tråkiga skämt. Somsagt jag förlöjligar allt som går att förlöjliga!
FAN! Jag har ju fan noll glädje i livet, kvar. Give it back to me!
Jag finns inte.
Inte någonstans.
Inte ens i mitt huvud som brukar vara fyllt av tankar.
Det är tomt, man.
Och jag syns inte, hörs inte.
Jag bara är. Och det är inte så härligt som man kan tro!

Förlåt för att jag klagar - men vem bryr sig. Inte jag. Jag ska sluta bry mig. Jag får leva olycklig!

"Jag är en av alla dom som tagit lycka, i sinom tid, för givet,
sen jag var barn." - Lars <3