En gång i tiden levde jag i en lycklig mamma pappa barn-familj. Sen hände något, och nu är det som det är.

Vi lämnade lägenheten i Enskede gård för ett stort radhus i Hökarängen, och jag var glad för det - i ett par veckor iallafall. Sen saknade jag gamla stället & närheten till alla vänner. Jag trivdes inte särskilt bra, men jag hittade Jossan tvärsöver gatan och vi var vildast i kvarteret. Precis som vännerna i Enskede - splittrades vi. Det blev bråk och tillslut total ignorerade vi varandra. Jag inbillade mig att jag hade lämnat våran relation åt historien, och att jag hade det bättre utan henne -  vilket visade sig vara fel, fel fel!

Jag förstod aldrig vad det var som höll på att hända i familjen heller. Tiden där är suddig men ett par dagar minns jag nog resten av livet, hur mycket jag än förtränger dom.
Det var söndag, och hela helgen hade jag sett framemot denna dagen klockan tre då det var tänkt att vi skulle åka till mormor och fika sådär som vi brukade göra några gånger i månaden. Jag var glad & hade en noga uttänkt klädsel (sånt var ju så viktigt när man gick i sexan & tyckte att kappahl var the freshest!).
Så ropar pappa på mig och ber mig komma till vardagsrummet, och jag klampar högljutt nerför trätrappan. I soffan sitter mamma & pappa med ett par meters avstånd och jag fattar nog redan då att något är fel. Det första jag tänker på är mormor, och att hon är sjuk eller rent ut sagt död. Det skrämde verkligen upp mig, eftersom min mormor är den bästa i världen.
Lite oroligt börjar jag gnälla att vi ska åka, men både mamma & pappa ber mig & min bror sätta oss ner. Det var vinter så jag tog mina klumpga kängor med mig in på vardagsrumsgolvet där jag slog mig ner - och börjar snöra på mig skorna. Jag tänker på mormor.

"Jo, det är såhär, att jag och mamma har bestämt oss för att separera - Min hjärna stannar, den liksom slutar att fungera. Jag gråter & gråter, tänker att det förmodligen är mitt fel. Min bror tar det mycket coolare - iallafall på utsidan. Klampar upp på övervåningen och slänger mig min säng.
Pappa kommer. Pratar med mig, tröstar mig och säger att allt kommer att bli okej. men det hjälper inte, jag ser bara det dåliga. Två hem, två vardagar, två liv.
Nästa dag sjukskriver pappa mig, som om skilsmässobarn vore en sjukdom. Jag skämdes - ville lksom inte att det skulle läcka ut, och ändå hade ryktet spridit sig tills dagen efter så jag stapplade in i klassrummet - sen somvanligt. "Madde, ska dina föräldrar skilja sig?!" Jag svarade ärligt, men skämtade ändå bort det som om ingenting skulle bli annorlunda - och sedan dess har allt varit ett enda stort skämt.

Jag lade märke till alla smågräl i "hemmet", de som jag tidigare trott fanns överallt. Man kan väl säga att jag var olycklig där ett tag. Allt var kaos.
Att sälja radhuset blev ett projekt som pågick under ett år. Huset var fräscht, men det var inte nog för att locka till sig besökare. Flera månader gick och sommarens bygge blev att snickra ihop en veranda - allt för besökarna.
Många rundor på Ikea blev det också, och ett tag kändes det som om den där söndagen i vardagsrummet var något jag inbillat migsjälv.

Tillslut blev radhuset sålt, och den 4/8 2004 skilde sig mina föräldrar offentligt. Dagen innan detta var en mardröm. Min bror var på kollo så jag fick stå ut med allt tjafs alldeles ensam. Jag satt inlåst på badrummet och hörde klart och tydligt hur de skrek till varandra att familjen var misslyckad, och att skilsmässa hade varit aktuellt för flera år sedan om det inte vore för barnen. Då brast allting. hade jag levt i en familj där allt bara var skådespeleri? Att familjemiddagarna bara var ett av många sätt att fördriva tiden tills vi var tillräckligt stora att bära en skilsmässo-sorg?
De förstod aldrig att jag satt på andra sidan badrumsdörren och hörde varenda litet ord. Jag hade under timmarna i badrummet stora planer på att smita, och klättrade tillslut upp på toalett, vidare ut genom ett litet fönster och hamnade på ett litet tak ovanför ytterdörren. Och sen satt jag där.
Hur länge vet jag inte, men grannarna tyckte nog att jag var allmänt störd. Under kvällen klättrade jag in igen och smet in på mitt rum.

Sen var det dags att flytta. Mamma hade ännu inte hittat en lägenhet och skulle därför bo hos sin mamma tills hon hittade något eget. Detta innebar att jag och min bror skulle bo med pappa i hans nya lägenheten  - som var det snuskigaste jag någonsin sett, i minst ett par månader.

Och detta är mitt liv för tre år sedan. Nu vet ni. Nu vet jag.
Vi åkte aldrig till mormor den där söndagen.