Jag har nog alltid varit samma gamla jag, åtminstonde på insidan.
    Just nu hatar jag det.
Jag hatar att jag vet hur jag kommer tänka om någonting händer.
Jag hatar att jag förblir lilla madde oavsett vad.
Jag hatar att att jag ens trodde jag var något annat.
    Och sen hatar jag migsjälv ännu mer, när jag ens tänker på att jag hatar...

Men såhär känner väl alla, eller är jag världens mest självkritiska person just nu?
(Fan, jag borde sluta med det.)
Förr, för ett par år sedan, hatade (och ja, hata är ett stark ord. ) jag allt. Ja, man kan nog säga att jag var ganska rebellisk inombords, men det vet ingen - inte för än nu. (Okej, ta inte dethär för värsta avslöjandet, det var väl ändå ganska uppenbart?)
Men somsagt, that´s life, väl?

Så jag borde inte gnälla nu.
Försöker intala mig att jag har det bra, för det har jag. Jämför man med förr har jag aldrig haft det bättre än nu. Men det saknas något och det har jag gett migsjälv i uppdrag att klura lite på.

"Tack kära år som går
Tack kära dagar som lägger en paus mellan nu och då"
- Säkert!

Hursomhelst drog lilla släkten med mig på inspelning av Så ska det låta, igår ("Lilla släkten" betecknar mamma, moster, mormor & kusin) och det slutade, efter 5 timmar, ganska bra.
Det är verkligen ett nöje att se på alla som inte alls har någon taktkänsla - för ja, själva programmet i sig var inte så underhållande för sextonåriga jag & nittonåriga kusinen. Sen var studiogubben väldigt (...) speciell, och det lockade också fram många skratt.

Nu är det dags för käk, och imorgon blir det dans somvanligt. (Undrar hur det kommer gå! Tränade boxning idag på idrotten och jag har redan nu börjat känna av träningsvärk som sträcker sig över armarna, ruggen, och låren. Wiu!!)
Bye