Är det nu det är dags för mig att be om ursäkt för mitt trassliga jag? Det tänker jag faktiskt inte göra. Jag tänker förbli opåverkad av era blickar och tills vidare vara en i mängden.
Jag borde verkligen sluta klaga hela tiden - känner att den här bloggen börjar bli ganska negativ, men vad gör man?
Det hade varit så mycket bättre om jag hade den snällaste i världen här.
Trots höst, mörker och kyla sitter jag fortfarande hemma, fångad i nostalgiska tankar och längtan efter 2008. Vissa saker förblir alltid detsamma.
Det händer att jag önskar att jag aldrig hade hittat världens bästa, men ångrar mig på en gång, får en klump i magen och tårar i ögonen. Vad hade jag gjort och hur hade jag klarat av det senaste året utan att veta att någon väntade på mig?
Shit vad egocentrisk jag låter nu - men vad jag vet är jag den enda som har det såhär (rätta mig om vi är fler).
Genomskinlig grå och färglös som en tår!

Men snart ringer jag - eller du. Och så finns vi igen.
"Jag ska göra nånting
Jag ska slå er med häpnad
Gå över en gräns
Jag ska bryta mig ut"