Fan också. Jag hatar när det blir såhär, att jag sitter här framför jävla datorn (förlåt älskade dator, men ibland är du bara ivägen!) och tänker tillbaka på allt & alla som inte finns i mitt liv längre. Fan att det är så! När alla andra verkar ha det så himla lätt hela tiden, när alla andra går vidare och lämnar sommaren bakom sig, sitter jag här och gråter och önskar att alla som jag är så beroende av, fanns kvar här. 
    Sånahär dagar orkar jag ingenting, då vill jag inget annat än att sitta instängd och bortglömd, för ett tag. Är jag bortglömd i era ögon, förresten? Är jag verkligen inget mer än en i mängden? Nu orkar jag inte sitta här och filosofera. Tänker bara skriva av mig allt jag känner för tillfället. Vem bryr sig om mig blogg har en besökare per år, jag ber inte om medlidade, eller vad jag nu ska kalla det. Jag kan lida utan hjälp, men glöm inte bort mig för det.
    Ikväll har jag knarkat Lars Winnerbäck, precis som alla andra kvällar. "Jag går och drömmer om dig ibland, ja jag drömmer att du var här" Jag låter hans texter uttala ord jag så gärna vill skrika ut i världen, men som jag istället, i brist på ork, sväljer eller gömmer. Fan vad allt känns bättre när någon annan sjunger om ens problem, än när jag sitter för migsjälv och nynnar på dystra texter.
    Måste låta sjukt deprimerad för tillfället, men än så länge lovar jag att det bara är en tråkig kväll som orsakat dethär tråkiga inlägget. Jag mår egentligen helt okej; Riddarfjärdens G. & klassen är toppen, och dansen rullar på precis som vanligt. Eller ja, har troligen gått och fått benhinneinflammation vilket inte är särskilt mysigt, och måste därför dra ner på dansandet ett tag till det blivit bättre (när det nu är?).
Det är bara dethär med folket från i sommras, "Som ett kliande svidande skavsår är den tomhet som kvarstår"  (Jag hjärta Winnerbäck! verkligen!) Visst, jag var beredd på att deppa ihop ett par veckor i slutet av sommarn, men nu har det gått 54 dagar, och allt jag vill är fortfarande tillbaka. Enligt Psykologi A-boken använder tonåringen andra människor som "draghjälp" för att komma ur sitt föräldraberoende. Detta måste ju hänga samman med allt i min värld just nu? Heidoo mamma. Eller? Tänk om jag bor hemma tills ... föralltid, på grund av att de jag saknar & behöver mest just nu inte finns här? Vilken tanke!
    Jag tror det är såhär; Det är menat att jag ska ha mitt "sommar 2007-folk" hela livet, så varför kan du där uppe inte bara möblera om i världen lite, så att de & jag av en "slump" möts? Det kan väl för en gångs skull bli som jag önskar mest av allt? "Du som har ett eget liv, men som delar mitt liv när jag vill" . Du vet var du hittar mig, så ta med dig våra minnen och kom tillbaka hit till mig.
    Imorgon väntar friluftsdag, och nu ska jag fixa matsäck.
Kärlek