Jag älskar tunnelbanor, I really do.
men dagens tunnelbane-trauma har gett mig men för livet!

Envis som jag är valde jag att inte åka tunnelbana från Fridhemsplan, utan ta bussen. Big mistake, eftersom det visade sig att bussen inte hade tänkt komma på ett tag. När nedräkningsmockapären i busskuren hoppat från 3 min till 14, för sisådär femtioelfte gången, väljer jag att ta tunnelbanan.
Men självklart vill ingen av grönalinjens tunnelbanor komma, och jag är alltså fast på Fridhemsplan. Kul.
Det blir till att rusha upp för rulltrapporna, och ner till blåalinjen, där tunnelbanorna faktiskt vill gå.
Tar den till Tcentralen där 90% av befolkningen bär grön-vita kläder. hjälp!
Sen börjar kampen.

Att stå hopklämd med massa okända personer (som ändå blev lite av en familj under den lilla resetiden) är inte något jag föredrar. Speciellt inte när de skämtar om att någon i denhär vagnen säkert har bacillskräck.
Jag isolerar mig med musik i öronen, men när spellistan tar slut komemr paniken. Vi står fan så trångt att kag inte ens får upp IPod:en ur fickan!
Vid dethär laget har bajen-hulliganerna börjat sjunga "söder ... bajen.. nana.. ingen kan ta fel"nånting, och snubben bredvid mig gapar (seriöst, vad var det för fel på na, så gör man väl ändå inte?) att han säljer matchprogram.

För att förvärra situationen lite till, ställer sig en vinglig farbror framför mig, som senare helt tappar balansen, och välter med sina lite för många kilon på mig, som trycks mot dörren, och dör.
Och så det en annan snubbe bredvid mig och lutar armbågen mot minaxel. aj aj.

Ja. jag älskar tunnelbanor het enkelt.
Pusssssssssss