Det regnade igår.
Öste liksom ner på mig där jag stod i bara jeansjacka.
Det var kallt, och allt kändes lite hopplöst.

Men aldrig.
Vid fyra stod jag utanför Zinken med Leila, Anna, Elin och några andra.
Det var kön till Lasses spelning, kön som jag längtat efter att stå i sedan flera månader tillbaka.
Fick säga farväl till mitt paraply vid insläppningen, och ett tag trodde jag det innebar farväl till en lyckad kväll.
Men så stod vi där, allra längst fram, med gula band och genom blöta.
Lasse klev på scenen vid nio, men innan det kom Markus Krunegård och Miss Li, och gjorde oss förväntansfulla.

Mitt i all väntan och allt huttrande kom min vän Look-a-like-Lasse-Berghagen och erbjöd mig en kopp kaffe så att jag inte skulle förfrysa. Han var någon slags sjukvårdare, och om jag hade gillat kaffe hade jag utan tvekan sagt ja.
Om några år kanske.
Eller nästa spelning, vem vet.
We'll meet again.

Lasse var bäst.
(eller ja, han har alltid varit bäst, och kommer föralltid vara det, men igår var underbart på alla sätt, och regnet var bara en fis i universum jämfört med kungens en timme och fyrtio minuter på scen)

Jag har sjungt mig hes och nu ska jag träna.