Ibland är det verkligen skönt att inte gör någonting annat än att sitta på samma ställe i flera timmar, och inte fokusera på annat än en sak; datorn. Det var ett tag sedan, dear ol' friend - men jag är så upptagen jämt. Hinner bara raffsa ihop korta inlägg om ganska ointressanta saker, nu för tiden. Så därför tänker jag försöka uppdatera er om status: inside.

Det har rullat på väldigt bra på sistonde. Skolan är inte alls lika tung, nu när dels "alla" prov är över (äh, dom ploppar upp oväntat lite när lärarna känner för det) och så känns det bättre i klassen också - så när jag väl orkat vakna 06:00 och satt mig på bussen leker livet. På måndag blir det somsagt skridskor/promenad beroende på om vädergudarna är på våran sida eller inte, på tisdag är det skola mellan 11.20 och 12.40 (?), Onsdag mellan 08.00 och 12.20 och sen somvanligt resten av veckan. yeah yeah!

Dansen är lite som en inside-bergochdalbana,  och just nu har jag nog inte så mycket att göra åt saken. Har pausat sedan i torsdags men går nog nån klass för Maggie imorgon - får se hur det blir.
Jag vill bara utvecklas. Kanske åka till Paris och bara dansa i flera månader, och sen mot N.Y och ta en massa workshops för legenderna. Det är som om jag inte kommer längre och det stör mig - när alla andra alltid lyckas prestera snäppet bättre.  (Jag har nog alltid varit en såndär som jämför sig med alla andra och bara ser det dåliga i sig själv. vad kallas det? dåligt självförtroende? kanske)
Tänk om man bara kunde få en massa kritik, bra som dålig, att ta till sig och arbeta med tills det sitter. Inte förrens det händer tänker jag släppa tanken av att min utveckling inom dansen står stilla.
Men egentligen. Vem har sagt att allt ska sitta som tuggummi i håret bara för att jag har lockat i fyra år? Visst, det låter mycket, men sanningen är att jag ogillar grejen med att räkna antalet terminer. Det är ju ändå timmarna och intensiviteten (finns det något som heter så?) som räknas. Ja, om jag får välja själv har jag dansat i ett år.

Anyway. Och så är det mest bilder från gårdagens (eller ja, dagens) händelse som sitter fastklistrade på min näthinna förtillfället. Ni kommer nog aldrig riktigt förstå känslan, för det är jag och Jossan som är the real deal, när det gäller nostalgi, minnen och get your fat ass out of that chair and do something -kupper.
Ända sedan jag kom hem den 5 Augusti förra året började vi planera årets comeback som praktikanter, och med ledarnas ord i bagaget trodde vi verkligen att det skulle bli av - tills backis lades ner. Där dog drömmar som vi gått och väntat på att få uppfylla i flera månader, men så idag fick vi upp hoppet på riktigt igen.
Det kanske blir något utav saken iallafall - om så på en annan gård (det kommer aldrig bli likadant!!!) - men med nästan samma människor.
Förstår ni min lycka? Nej, jag trodde väl inte det heller..
Att en person kan göra så mycket för en prick som jag. Visst är rulltrappe-dagarna väldigt bra alla sega morgonar & visst får det mig att orka fortsätta, men dagen var lycka i allra högsta grad. Ingenting att jämföra orginalhändelserna från i somras med, men fortfarande någor att skryta om. Det var jag, Världens Bästa och en burk med pärlor. Och känner ni mig så vet ni! (Säg inte emot mig nu! Försök inte ens få mig att bli en såndär tråkig tonåring som lever för partyhelger med alldeles för lite sömn och McDonalds 04:00. Det här med pärlor definerar min kärlek till Backis lika mycket som McDonalds definerar eran förkärlek till partyhelger. ok?)
Vi hade det så otroligt mysigt jag och Jossan, tillsammans med Världens bästa och en massa kids. (Lite komiskt att ungarna där trodde att jag och Josenice var ledare, och frågade om allt från servetter att torka fingrarna på, till att knyta halsband och klippa papper. Men de andra blev impade av våra prakatikant skills - vilket bara är bra för våran del!) Dessutom hade vi ett långt samtal med en trevlarns ledare från Strand/Strandhem, som berättade om våran eventuella praktikkarriär och att vi var välkomna till dom. Yeah.
Backis är kärlek, och är inte kärlek underbart härligt, vänner?

Förutom dethär går jag förväntansfullt runt och väntar på Paris resan. Nu är det inte långt kvar, gott folk!
...Och så är Comviq Kompis abonnemanget snart fixat = dags att slå en pling, va va. Nu är jag billig. Eller ja - att ringa till alltså. ho ho.
Nä people - nu tror jag att John Blund kommer och hämtar mig vilken sekund som helst. God natt!