(ta det inte så seriöst)
"Vi skrattade sådär mycket att magen knöt sig, och tårarna rann - lika mycket som de gör när man promenarar i motvind, som är sådär lite pinsamt när man möter en främling i motsatt riktning. Det var då man skulle ha ett rosa-prickigt paraply att gömma sig bakom

Benen vek sig och vi bokstavligt talat föll ihop på det blågrå platsmatte-golvet och hyperventilerade för att få ens en liten dos luft för att överleva. Du lät som ett ånglok, redo att lämna perrongen - och jag lät som den där sista passageraren som i sista stund flåsade ikapp tåget, som alla andra suckade över en sista gång innan lokföraren ropade att det var dags för avgång.

Skratten ekade i takt med magen som kurrade i väntan på lunchen som vi febrilt gått och väntat på sedan frukosten var uppäten och undanplockad. Kalaspuffar hade alltid varit det bästa att starta dagen med tyckte du, och jag kunde inget annat än hålla med. 'Kalas-' är lätt att välja framför 'råg-' eller 'havre-'.

Och hur vi sedan tappert höll minen och försökte att inte störa de förbipasserande porslinsdockorna som såg ut att kunna spricka vilken sekund som helst av det oväsen vi medförde i den långa korridoren där lycka var att hitta ett blankt papper bland högar av oreda.

Där det gällde att inte sticka ut för att anses som galen och smått felplacerad. Att skratta var synonom till att sticka ut, och det gjorde vi så jävla bra, du & jag.
Vi var nog lycka i allra högsta grad."