Tänk er det glada nittiotalet med en fräkning flicka på en för stor cykel och bamseplåster på skrapsår. Fröken duktig i all ära, för här gällde det att lära sig klockan och inte missa barnprogra. Livet var en dans på rosor.
Mer än så var det inte, förutom de få gånger man bröt sina småbarns-rutiner och stannade ute längre än bestämt eller var rebellisk nog att vara uppkäftig (hur man nu definerar det hos en åttaåring utan framtänder)

Jag saknar det inte på något sätt, men när de ostrukturerade dagarna rasar samman och allt man vill är att bli täckt av bamseplåster - är en nostalgitripp mycket välbehövd. Tvåtusentalet må vara en kaotisk tid, där dagarna går upp och ner som en bergochdalbana. Och på även de säkraste tivolina spårar dessa ur ibland, ska ni veta. Då skriker man sig igenom tumultet och ber att mardrömmen tar slut så fort som möjligt. Ja, tvåtusentalet, min damer och herrar! Im lovin it. För jag har lärt mig att efter regn kommer solsken, och att det bästa är att bita ihop hur länge än metreologerna på tv spår regn.

Det här med att livet är en dans på rosor kanske inte håller längre. Om så, är det en dans med våra steg. Och därför tycker jag nu att det är väldigt bra att jag har en livstil där jag tillbringar 70% med det och dem jag gillar mest av allt. Dansen, vännerna och allt annat jag får på köpet! Visst är rutin fortfarande ganska oupplevt, men med tider att passa och vänner som aldrig försvinner kanske jag får en skymt av den inom kort. Tills dess blir det skål för dansen som jag har varit mycket orättvis mot på sistonde, och för vänner som bara finns.

Godnatt, vänner.