I väntan på att Amanda ska komma förbi, och vi tillsammans ska sitta runt mitt köksbord och traggla med matten - sitter jag och bläddrar igenom min blogg från the past. Åh, det var verkligen inte länge sedan jag hade problem med vad jag ville med dansen. När jag kom hem från DC med dåligt samvete och ångest över att jag inte hade någon energi, flera gånger i veckan. Men nu är det löst, allt tack vare danslärarn min som gjorde det roligt, peppade oss, och fick mig att inte bara se det dåliga jag gör. TACK!
Lite rädd blir jag när jag inser att dansen är något jag förmodligen inte kommer hålla på med hela livet. Jag menar inte att jag tänker sluta - bara att det så småning om kommer komam någonting i vägen . Högskole-plugg eller penga-problem. Det är sorgligt.
Ännu räddare blir jag och härliga folket när vi tänker tanken av att danslärarn närsomhelst kan droppa av - satsa på något annat. Det kan ju inte ens vi bestämma över. Och nej, jag menar inte att jag tror han komemr göra det, men ändå.. Han har ju räddat oss så många gånger, utan att vi ens tänkt på det. bara tagit det förgivet liksom. Alla händelselösa kvällar och helger t.ex. Var skulle vi annars vara?!
Om han försvinner, vetefan hur vi löser det. att bara buta lärare och fortsätta som om ingenting har hänt; som om han bara är en lärare och inget mer; skulle aldrig gå.

Människor behöver verkligen få komplimanger och feedback för att orka fortsätta kämpa. Det kan vara för vad som helst. (Men vi stockholmare är dåliga på sånt.. Shape up!) Och det fick vi. Det var nog det som fick oss att vilja ännu mer. Komma längre, utvecklas mer.
Alla borde få höra några goda ord ibland, utan egentlig anledning. Ju mer oväntat desto mer tar man åt sig, liksom.
 PEACE!