08.00 - 12.20. Mmm, sa jag att jag älskar mitt schema?
...Och sedan dess har jag hängt med Nora ett tag, och sen plockade vi upp Unni också. Streetstar-biljetter? Check, DCx2? Check, Promenad i regnet? Check. 
Jag, eller okej - jag och Nora, fick världens snyggaste bild av Manne idag. På The Lockers från back in the days, och den ska jag sätta upp på väggen så fort Nora kommer till mig med den, (för gav migsjälv ensamrätt till den . Nora får en ny nån annan dag!). Nu är det bara en vecka kvar tills the big opening. Så jag är glad you know.

Men det är inte det jag planerat blogga om just nu. Det är om vänner som försvinner; Som man tror ska finnas hela livet, och höra av sig lite då och då, bara av vänlighet. Men nix! Ja, det är väl kanske så att jag är likadan, men jag har en orsak. Jag vet inte var jag har henne. Vad vi är, om ens vänner? Visst, hon kanske undrar detsamma, men ändå. Ska våran vänskap ta slut bara för att båda två tar förgivet att den andra ska höra av sig när det är dags att ses?!
Åh, jag ger upp faktiskt. Vi stöter ju på varandra lite då och då - men vi tar ju aldrig tag i det.
Det blir bara:
"-Oh, förlåt för att jag inte hör av mig,
- Det gör inget (klart som fan att det gör något) vi tar det sen.
-Jag måste skynda, ta hand om dig,
- Ja, du med. vi sees!!!"
Och sen går jag därifrån överlycklig att jag träffat henne, och kommer först i efterhand på att jag faktiskt kan föreslå fika etc. Det är alltid så. JAG ÄR SÅ JÄVLA EFTERKLOK and I hate it!

Så nu undrar jag. Var går gränsen mellan bekant och vän? Måste man ha en djup relation eller kan det vara ytligt fast på ett bra sätt? Sen när kan man ringa - och inte bara hoppas på att stöta på personen ute i världen? Jag antar att jag aldrig får svar på den frågan.
Men hursomhelst skulle det känns bra om jag visste att vi inte var tillbaka på noll. Att hon kanske tillochmed saknade mig, åtminstonde en liten del av så mycket som jag saknar henne.
Jag ska sluta hoppas på saker. Lite tråkigt känns det dock att hon hjälpte mig så mycket genom att jag bara visste att hon fanns, utan att jag her gett något tillbaka. ÄN.

Det var dagens tunnelbane-filosofi. Nus ka jag vänta på att Amanda, Unni & Nora komemr hit och räknar matte / laddar upp klipp på youtube. keep ypur eyes open!

Peeeace y´all!