Det finns något som jag förmodligen aldrig mer kommer få uppleva.
Något som jag praktiskt taget har levt för under vinerhalvåret de senaste åren, som jag när sommaren närmar sig haft så stora förväntningar inför, och som jag sedan saknat och gråtit över i mängder när hösten kommer och det är förbi.
Jag ska säga som det är: Jag hatar det!
Och jag hatar dryga stockholmsungdomar som inte tar chansen när den finns där; som kväver denna versamhet som en gång var vad alla barn längtade efter.
Jag var ett av dessa barn, det var jag verkligen - och är fortfarande.
Skillnaden nu är att den tiden är förbi, och att jag om jag inte arbetar där, aldrig mer kommer få uppleva det.
Jag visste det redan förra sommaren.
Faktum är att jag har räknat ner åren och tagit vara på varenda stund, sedan flera år tillbaka.
Jag tänker inte berätta om allt underbart med detta, utan försöka få folk att inse vad de missar - vad de redan har missat.
Nej, jag kan helt enkelt inte beskriva förväntningarna som växer ju mer dagarna trappas ner eller om minnen och allt vad det innebär. Det måste upplevas, och den chansen har ni sumpat.
Jävla idioter!
Var inte så jäkla otacksamma! Och var för i helvete inte så dumma att ni trackar ner på något som för eran del är oupplevt. Just don't do it!

Kvällens frustration är inte borta och kommer inte försvinna förrens på länge. Men nu är klockan mycket och jag ska sova. Det blir inget "Godnatt!" idag, det har ni inte förtjänat. Bara de som tagit chansen.
Been there, done that.

God natt Leila och alla andra rövkickare som fortfarande inte är helt bortglömda! <3