Torsdagskvällen spenderade jag nerbäddad i sängen med den överhettade bärbara datorn i knät. Tittade på Amelie från Montmartre (det måste vara typ fjärde gången jag titar på den sen jag om hem från Paris!) och kände hur lyckan spred sig till varenda liten cell i kroppen. Det är nog den bästa feelgood-filmen som någonsin gjorts!
Men så tog filmen slut. Meningslösheten kom tillbaka och chokladen som jag ivrigt gått och köpt lagom till filmtittande var inte alls lika god.

Någonting fattas. Det som en gång gjort mig glad har jag nu utvecklat någon slags ångest för. Sena kvällar med musik, vänner och egentligen ingenting, är inte längre något jag föredrar.
Påsklovet blev som det blev, och man kan väl säga att jag känner mig lite isolerad från den mer sociala delen av världen. Och när jag väl tar tag i problemet och åker mot stan, vill jag bara hem och bädda ner mig i sängen igen.

Inte ens de allra närmaste orkar jag umgås med.
Och när jag visar det möts jag av besvikna blickar som säger "jag trodde vi var vänner". 
Men egentligen. Om vänskap ska vara förevigt måste man väl vara åtskilda? Annars tröttnar man väl - eller är det bara jag som känner så?
Morgondagen är menad att vara Noras som fyller år, och jag känner mig som en skit när jag hellre känner för att titta på mina filmer i mitt ensamma rum. Jag vet inte vad jag ska göra med den saken, för om det blir så att jag tar hit alla andra som det är sagt, kommer jag vara ett sämre sällskap än en kaktus, som bara hugger tillbaka vid lite fysisk kontakt..

Att jag måste vara tillbaka i skolan på måndag känns heller inte så lockande. Jag kanske borde åka till Paris och hitta en trevlig fransman, och glömma stockholmslivet som ändå består av 70% elände.
Lite variation skulle vara perfa!
Nämen seriöst. Jag vill ha en egen lägenhet som jag kan inreda med rosa flamingos och glada tapeter. Med bokhyllor fulla av gamla LP´s och ett litet kök med ett rött litet bord och en röd liten stol. Och så ska jag ha en liten kryddodling på balkongen och en röd brödrost. Mmm, ensamt och mysigt.

MEN NEJ.
Jag får väl försöka ta mig igenom de här dagarna med en klump i magen och en massa tårar i ögonglöben som jag ska kämpa för att hålla inne..
KUL.