Ikväll har jag tittat på fotboll, p1990-nånting, och återupplevt frustrationen av bollar, grus som dammar och fotbollsföräldrar.
Det sistnämna är värst, de är nog mer taggade än deras barn som faktiskt springer över en elvamanna-plan, svettiga och slitna.  "Jobba, jobba, jobba" hörs från de små hyttarna, där de ungar som inte kan uppfylla föräldrarnas krav på framgång, sitter. Brevid de stackars kidsen sitter tränarna, mest taggade av alla.
Och så ibland, när klumpen av finniga nästan-pubertetspojkar, springer efter bollen tvärs över planen, får jag lust att rusa ut på planen i slowmotion, som räddaren i nöden precis som de i baywatch, och få tag bollen och rädda de stackars pojkarna från att göra sina föräldrar besvikna.

Jag har varit en av dem. Dock ingen hjältinna som dribblar förbi motståndarna utan att lämna något grus-damm efter sig. Jag tog aldrig min fotbollskarriär särskilt seriöst, och om vi för ovanlighets skull vann, skyllde jag på min mamma som tvingat mig äta en redig portion havregrynsgröt, vidskeplig som jag var.
Drömmarna om fotboll förevigt fanns aldrig.
Men det är kul, trots att jag aldrig riktigt sett någon mening med att springa efter en boll, och kanske få sparka in den i ett mål, så att föräldrarna dör av entusiasm.

Nä nu har jag dansen - inget damm, inga skrikandes föräldrar. Bara dans.