En fin sak är att hösten. Jag gillar höst, mest för att jag fyller år och inte på grund av alla fina färger på träden. Så länge det inte är kallt är det bra, men när man hamnar i något sorts mellanläge mellan höst och vinter. Ni vet, när vädret har humörsvängningar och mysiga tjocka stickade halsdukar, vantar och mössor blir för varmt, och man i slutet på dagen måste kånka runt på väldigt mycket kläder istället. Men på morgonen är det fint. Charmigt.
Hursomhelst. Snart är det höst, det märker jag på gåshuden och det där ångoga som kommer ut ur munnen när man andas ute på morgonen (vad det nu kallas)


Idag var jag allmänt lost.
Att jag fyller år är inget jag inte tänkt på, men när jag på historie lektionen blev uttråkad och bläddrade i min kalender, kom jag på mig själv med att tycka att 17 är väldigt lite.
Jag menar, i fyran tyckte man att sexorna var i princip vuxna, och när man själv stod när på skolfotot och flinade med glugg och konstiga kläder var man helt plötsligt teeny weeny igen.
Jag kommer nog alltid vara liten.
Okej, 18 är stort. 371 dagar kvar minsann.
Tillbaka till vad jag vill säga: I minst ett halv år har jag sagt att jag är 17, och nu när jag väl fyller det, känns det som om jag har gått bakåt i utveckligen. Krympt eller något.
Kul.

Nu ska jag plugga matte och läsa lite.
(yeah right. vi vet nog att jag kommer hamna framför tvn, även om extreme homemakover inte är särskilt intressant. Det är tanken som räknas, som Winnerbäck brukar säga