Jag undrar en sak.
Finns det någon som aldrig känner sig ensam?
Då måste den personen berätta hur man gör, för trots att jag i princip alltid är omgiven av härliga folket, känner jag mig inte alltid sedd & hörd.
Lite osynlig kan man kanske kalla det.

Och finns det folk som aldrig gråter?
Eller är det omänskligt att ett par gånger i veckan somna om nätterna med tårar i ögonen?
- Isåfall är jag omänskligt.

Jag förstår inte varför stockholmare är så himla känslokalla,
Eller är det bara jag som är det?
Ska det vara så himla förbjudet att tycka synd om sig själv ibland?
- För då har jag brutit mot det förbudet.

Nej, jag tror nog att ni finns där ute.
För det gör ni väl?
Jag tror nog att alla släpper löst känslorna ibland, vad det än innebär.
Vi måste bara stå för det.

Någon gång - jag hoppas snart, ska jag krascha min lilla fasad eller vad det än är andra inbillat sig att jag är. Jag ska visa att jag är en människa. Att jag kan fisa.
Men ni måste bevisa för mig att jag kan - för om det är något jag inte tror på är det migsjälv.

"Wake up the dawn and ask her why
A dreamer dreams she never dies
Wipe that tear away now from your eye"