jag borde skriva en textanalys
jag borde plugga lite matte
jag borde läsa lite psykologi
... och ändå sitter jag här.

äh, godnatt!

Det vore fel att säga att det vi hade/har är förstört, vi hade ju faktiskt inte lovat varandra någonting. Ändå sitter jag här och undrar om du saknar mig lika mycket som jag saknar dig:

Varje gång jag gör
allt det där vi gjorde 
och varje gång jag ser
fotona vi tog,
eller hör
orden vi sa
och låtarna som var våra
  saknar jag dig lite mer
än annars

Och när hösten kommer
minns jag sommarens alla stunder
vid bryggan,
vid lägerelden,
i huset,
och hela tiden saknar jag dig.
  allt vi gjorde,
är föralltid vårt.

nu undrar jag bara
om jag någonstans,
finns gömd och bevarad
i ditt minne.
  som du hos mig.

Idag har jag kommit fram till att jag känner mig allmänt oinspirerad, därav alla dessa (ja, vanligtvis skulle jag aldrig ägna en fredagkväll åt att skriva på en blogg som ingen ändå läser) ointressanta inlägg. Jag vet inte vad det beror på och antar att kommande helg kommer bli väldigt vanlig. 
Fick ett ryck nu på kvällen, och tog mig till Söder på jakt efter sneakers, men mission failed, och nu har jag fortfarande inga skor till dansen imorgon. Mina benhinnor kommer få ta så jäkla mycket stryk om jag inte samlar mina krafter och uppfyller den enda punkten jag har på "ska göra-listan".

Sen är jag jäkligt arg på snubben som sägs stå för 50% av min uppfostran. Pallar inte riva upp massa gamla sår eller gå in på en massa detaljer, men en sak ska ha ha klart för sig: jag tänker aldrig mer dra ut till honom utan en anledning!
När de bråkar handlar det om pengar, när han pratar med mig handlar det om pengar, när de pratar handlar det om pengar! Varför kan snubben inte ringa för att kallprata som vilken annan snubbe som helst?! I hans värld är jag som en bil. - Egentligen måste jag servas, tankas och underhållas, men anses vara alldeles för dyr, och ställs istället in i garaget som vilket annat problem som helst. Tack för den, kompis.
Äh, försöker att inte ta åt mig så himla mycket. Vill han ha mig i sitt hus får han bjuda in mig som vilken annan gäst som helst, för just nu känner jag mig inte särskilt välkommen.
Så är det.

Imorgon är det förhoppningsvis dans på schemat (jag hjärta dans!), om mina jävla benhinnor tillåter, vilket är bäst för de att de gör!! - Någon som vet hur lång tid det tar för sån skit att läka, btw? ... och nu tänker jag slänga mig på sängen och sappa mellan, numera ganska tråkiga Idol och allt annat skit som sänds en fredagskväll..
Peace!

Fan också. Jag hatar när det blir såhär, att jag sitter här framför jävla datorn (förlåt älskade dator, men ibland är du bara ivägen!) och tänker tillbaka på allt & alla som inte finns i mitt liv längre. Fan att det är så! När alla andra verkar ha det så himla lätt hela tiden, när alla andra går vidare och lämnar sommaren bakom sig, sitter jag här och gråter och önskar att alla som jag är så beroende av, fanns kvar här. 
    Sånahär dagar orkar jag ingenting, då vill jag inget annat än att sitta instängd och bortglömd, för ett tag. Är jag bortglömd i era ögon, förresten? Är jag verkligen inget mer än en i mängden? Nu orkar jag inte sitta här och filosofera. Tänker bara skriva av mig allt jag känner för tillfället. Vem bryr sig om mig blogg har en besökare per år, jag ber inte om medlidade, eller vad jag nu ska kalla det. Jag kan lida utan hjälp, men glöm inte bort mig för det.
    Ikväll har jag knarkat Lars Winnerbäck, precis som alla andra kvällar. "Jag går och drömmer om dig ibland, ja jag drömmer att du var här" Jag låter hans texter uttala ord jag så gärna vill skrika ut i världen, men som jag istället, i brist på ork, sväljer eller gömmer. Fan vad allt känns bättre när någon annan sjunger om ens problem, än när jag sitter för migsjälv och nynnar på dystra texter.
    Måste låta sjukt deprimerad för tillfället, men än så länge lovar jag att det bara är en tråkig kväll som orsakat dethär tråkiga inlägget. Jag mår egentligen helt okej; Riddarfjärdens G. & klassen är toppen, och dansen rullar på precis som vanligt. Eller ja, har troligen gått och fått benhinneinflammation vilket inte är särskilt mysigt, och måste därför dra ner på dansandet ett tag till det blivit bättre (när det nu är?).
Det är bara dethär med folket från i sommras, "Som ett kliande svidande skavsår är den tomhet som kvarstår"  (Jag hjärta Winnerbäck! verkligen!) Visst, jag var beredd på att deppa ihop ett par veckor i slutet av sommarn, men nu har det gått 54 dagar, och allt jag vill är fortfarande tillbaka. Enligt Psykologi A-boken använder tonåringen andra människor som "draghjälp" för att komma ur sitt föräldraberoende. Detta måste ju hänga samman med allt i min värld just nu? Heidoo mamma. Eller? Tänk om jag bor hemma tills ... föralltid, på grund av att de jag saknar & behöver mest just nu inte finns här? Vilken tanke!
    Jag tror det är såhär; Det är menat att jag ska ha mitt "sommar 2007-folk" hela livet, så varför kan du där uppe inte bara möblera om i världen lite, så att de & jag av en "slump" möts? Det kan väl för en gångs skull bli som jag önskar mest av allt? "Du som har ett eget liv, men som delar mitt liv när jag vill" . Du vet var du hittar mig, så ta med dig våra minnen och kom tillbaka hit till mig.
    Imorgon väntar friluftsdag, och nu ska jag fixa matsäck.
Kärlek