Att jag ska sluta tänka på alla från i somras helt och hållet kommer aldrig hända, men nu har jag börjat inse att det är höst, kallt och långt ifrån sommaren. Lite jobbigt känns det. Eller vadå lite? Igår satt jag ensamt i mitt rum, mindes och grät. 
Vad är chanserna att jag träffar världens bästa i rulltrappan upp, liksom? Nu i efterhand har jag funderat länge och noga över det här, och insett att det måste vara ödet. Jag hade kunnat ta bussen, kommit senare/tidigare, kollat åt ett annat håll, men nej. Utan igår morse hade jag inte orkat hålla allt inne mycket längre. Nu orkar jag lite till, innan luften pyser ur mig igen.

Tog en fika med Jossan igår, och det var välbehövt kan jag säga. Jag har ingen annan att riva upp minnen från B 2007 med, så hon och jag på Tully´s i tre timmar var lyckat. Och ändå hann vi inte med att prata om allt som fanns att säga. Förstår ni nu? (njae, det kommer ni nog aldrig göra)  B for life!!
Smidde planer inför 2008 och allt vi två ska göra den sommaren, och nu är allt glasklart. Bäst för stadsdels-folket att dom är på våran sida... - Äh fan, om inte inkräktar vi på B i alla fall. I can´t wait!

Varför försvinner vänner ifrån varandra, som jag och Jossan gjorde under så många år? Lite tjafs och sen fanns vi inte mer. Gud, vad man kan vara efterklok. Jaja, jag är glad att vi tog upp det vi avslutade så barnsligt - mer fika ska det helt klart bli!

Nu ska jag fortsätta med mitt slappande - med sm1a:s schema blir man verkligen bortskämd! haha
Love!