Just nu springen femtioelva tusen jägare runt i mitt huvud och skjuter hål på allting som räknas som tanke bubblor. Jag är en tom fisk.
Ikväll vill jag vara fem år och få fina bamseplåster på varenda litet skrapsår. Och sen vill jag ha en mamma och en pappa som är glada - och inte skickar elaka meddelande till varadra via mig. (Ja så är det. och mina tanke bubblor får inte plats av allt skit som är ivägen, och jag ser verkligen ut som en fisk. Ja, en firre  - med en sådär öppen mun.) Det är förstört! Allting är bara så långt borta som möjligt - och jag vill hinna ikapp, men mina skrapsår spricker upp till stora groteska köttsår av minsta motstånd.
Och så vill jag inte vara en sådan främling för min egen familj. I ett hem ska man mötas av glada-familjen. En såndär familj i amerikanska familjekomedier - där man löser problem tillsammans och drar på bilresa i hela landet och inte låter något hindra dom. Så vill jag ha det! (Eller. Glöm bilresan. jag hatar att åka bil mer än en halvtimme!)

Nä. Kvällen vart nog inte så bra. Om mamma ändå kunde fatta att hon är min bästa vän!!
Däremot gick dansen ganska okej. Altlså ja. Vi var ju i Solna och körde våran koreografi inför ett par svettiga basketspelare (som inte var så läckra som jag hoppats på) och en ointresserad publik.
Man glömmer verkligen allt när man dansar, och jag tackar världens bästa änner för att dom fick mig glad efter kaos hemma. Sen -  någon gång i framtiden ska jag tacka alla andra i den här rättså spårade världen.
men inte nu. för nu ska jag sova.

Hoppas jag orkar ta mig upp ur sängen imorgon. just nu känns det rättså tveksamt.
Bye.