Det är lite häftigt att vi fått höra så mycket bra om föreställningarna igår. Det är nog sant som många säger, att scennärvaron är minst lika viktig som dansen - något jag inte alls tänkte på frra året. (Ö-tangenten har fått sig en smäll, alternativt blivit misshandlad, och vill därför ibland inte skrivas.)
Somsagt är jag glad för hur det gick, men et stör mig att vi bara hade två tillfällen att stå på scenen med publiken framför oss. Förra året hade vi fem föreställningar på tre dagar att utnyttja, och i år fick vi snopet nog bara en dag.
Visst, visst. Göta Lejon är dyrt, men nu är frågan varfr vi inte kunde ha varit på Maxim eller något annat B-ställe.
Charmen försvinner när dansgrupperna toppas, och bara de bästa väljs ut.
Jag hade gärna velat se ett par barndansare, som trippade runt i en cirkel i tre minuter, till något lam låt som Svansjön (precis som förra året, och året innan det).
Något jag fick hra ganska mycket igår var att showen i helhet var väldigt bra, och det är ju kul, men vad hände med de halvkassa street-grupperna med 10-13-åringar? Och discojazzen? Det hade varit kul att få sig ett skratt (inte då pga av bristen på talang)
Nä. I år var ni snåla, en dag går för snabbt för att man ska kunna komma ihåg varenda liten detalj, så här i efterhand.
två hade varit bra.
tre hade varit bäst.
Frmodligen blev det Göta lejon för dansarnas skull, fr att man skulle få stå på en riktig scen där så många professionella stått, och det får ni credd för. Men sånt spelar egentligen ingen roll. Inte när två tredjedelar av grupperna som uppträder, tränar en gång i veckan, och ser det som en kortsiktig lsning, och endast tridfördriv.
Satsa på kvantiteten.

I made my point.
Over and out.