en evighet
så odefinerat
så oupplevt
(poetiskt, jag vet.
sån är jag.)

när kan man säkert säga att mån fått det man ville?
eller är detta tillstånd psykist omöjligt att uppnå?
snälla säg att ingen någonsin lämnat livet med alla drömmar uppfyllda.
snälla säg att livet inte är en dans på rosor,
inte ens en dans på jävligt taggiga rosor.
livet ska vara omöjligt, och man ska få det funka, ändå.
lite medvind är okej,
men ingen jävla storm!

vad som har väckt denna frustration?
ingenting, egentligen.
men är det inte när man kämpat som mest som resultatet blir som bäst?
(något jag vill inbilla mig med tanke på den kaos som härjar bland hjärnsubstansen just nu)
inte stress, bara kaos.
en salig röra av saker som inte fått en plats i vardagen, men som blir mer och mer uppmärksammade.
eget arbete,
när man inte längre får saker uppradade i väntan på att bli överstökade.
när man tillslut måste rycka upp sig och ta tag i det själv.
a.k.a prestationsångest.

jag vill inte att det tar slut.
jag vill ha kaos och för lite sömn för att få saker gjorda,
jag vill ha inre dagliga bergodalbane-turer för att känna pressen
sommarlov är för lata människor som klagar för mycket och lever för lite
(eller ja, jag hör till dem till en viss del, men när det gäller, är jag på hugget)
sylvassa tänder.
saker är till för att bli gjorda
och tror man att man kan vänta hela livet på att kanske få uppleva något, som kanske blir fantastiskt,
får man tänka igen.
eget initiativ,
att sluta tro att man kan få saker uppradade
att sluta tro att man inte kan.

ett stort steg för mig,
ett litet steg för mänskligheten.
vad sägs om att aldrig sluta sträva efter mer?
vad sägs om att aldrig bli nöjd?
vad sägs om att vara glad för det man har men alltid vilja komma längre?

Sommar
året är 2008
och det sista jag vill är att slappa på beachen!